Advokat Paul Harris i Chicago bildade där en klubb, som skulle svetsa samman en grupp representativa affärs-, yrkes- och tjänstemän. De skulle betrakta "tjänandets ideal" som grunden för en sund utveckling inom samhälls- och affärslivet. Klubbens första möte ägde rum 1905. Detta blev fröet till den världsomfattande organisationen Rotary International. Den första svenska klubben är Stockholm Rotaryklubb, som bildades 1926. Nu finns i Sverige 522 klubbar, varav 21 i Stockholm.

Hur kom "vi" då till? Vårt frö har faktiskt en internationell bakgrund. 1967 kom en begäran från Rotarys högkvarter i Evanston, Illinois, USA, att varje klubb skulle utökas genom att varje klassifikation skulle ha tre företrädare (i stället för en). Detta stötte på kompakt ("i helvete vi ska", sas det bl.a.) motstånd i såväl Stockholm-Östra som i -Ladugårdslandet. Dessa klubbar beslöt i stället utse Gillis Kleberg (polismästare) respektive Leif Possenius (inskrivningsdonmare att försöka bilda en ny klubb. Därmed blev dessa klubbar och personer faddrar till Stockholm-Humlegården Rotaryklubb.

Kleberg och Possenius var gamla skolkamrater från Göteborg och erfarna rotarianer, som tidigare varit med vid bildandet av Stockholm-Ladugårdslandet. När det gäller tillkomsten av en ny klubb är naturligen konsten att få tag i rätta personer en ytterst viktig och grannlaga uppgift. Då var möjligheterna begränsade såtillvida att en medlem skulle antingen ha sin arbetsplats eller vara bosatt inom klubbens tilldelade område (i vårt fall västra Östermalm). Jag citerar här vad klubben skrivit (i en annan festskrift) om Klebergs uppfattning härvidlag. "Om vederbörande chef var känd som en tråkmåns, skulle hans närmaste man komma ifråga. Det allra viktigaste var att den nya klubbens medlemmar skulle - förutom ha en ledande position inom sitt yrke - dessutom vara självständig och gärna uppkäftig, öppen och glad, ha sinne för humor samt en god och hjälpsam kamrat. Därigenom kunde vederbörande tillföra klubben erfarenhet inom sitt område samt sprida glädje och trivsel i kamratkretsen." Gillis Kleberg omkom tyvärr i en trafikolycka redan 1970. Leif Possenius är fortfarande medlem i Stockholm-Ladugårdslandet, där han var president 1967-68. Han är dessutom Paul Harris Fellow, en stor ärebetygelse.

Kleberg och Possenius började arbetet med den planerade klubben genom att kontakta amiralen Hans Uggla. Han hade återvänt till Stockholms från Göteborg, där han tillhört Majorna Göteborg Rotaryklubb. Förgäves hade han sökt inträde i Stockholms klubbar. Uggla åtog sig att bli charterpresident i den nya klubben. Possenius förseslog klubbens namn till Stockholm-Humlegården, vilket Kleberg och Uggla omedelbart godkände. Humlegården låg nämligen inom det område, som Stockholm-Östra hade avstått från. Ovan nämnda tre herrar utökades med Peter Gahn ("Gahns tvålar") och Gunnar Dahmén ("Radio-Biskopen"). Kleberg kände båda mycket väl. Denna kvintett fortsatte handplockningen av chartermedlemmar under ledning av Kleberg enligt de kvalifikationsgrunder som ovan citerats. Det kan konstateras i efterhand, att gruppen lyckades väl med att få fram en livskraftig klubb. Själv har jag dock hört nämnas de mer skämtsamma benämningarna "Peters vänners klubb" och "Kusinklubben" - hur konstigt det nu än kan låta!

De äldsta handlingarna i arkivet är "Anteckningar från sammanträde den 23 och 29 april 1968". Närvarande var Peter Gahn, Gillis Kleberg, Leif Possenius, Hans Uggla, Sven Uggla (överste i Flygvapnet) samt vid protokollet Lars Ekman (Dir i Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet). Kleberg redogjorde för det planerade verksamhetsområdet. Man diskuterade medlemsunderlaget samt en mängd administrationsfrågor. 

Av en skrivelse den 8 maj 1968 framgår, att verksamhetsområdet bör omfatta det område av de båda nuvarande klubbarna, som ligger väster om en linje från Stureplan, Sturegatan, Lidingövägen och till Ropsten. Därifrån går gränsen via Husarviken, Fiskartorpet, Björnäsvägen, Roslagstull, Valhallavägen, Odengatan, Birger Jarlsgatan och till Stureplan. Vidare framgår, att presidiet skulle bestå av Hans Uggla, president, Peter Gahn, vice president, Lars Ekman, sekreterare, samt Sven Uggla, programchef.

Den 16 maj samlades dåvarande chartermedlemmarna jämte de båda faddrarna till en enkel middag på Sällskapet för att för första gången få lära känna varandra. I juli 1968 blev klubben godkänd av Rotary International, Zürich, och därmed Provisional Rotary Club.

Som sådan kunde den egentliga verksamheten börja. Från ett styrelseprotokoll den 28 augusti 1968 inhämtas, att klubbens första lunchsammanträde skulle äga rum onsdagen den 18 september och ägnas åt klubbangelägenheter. Styrelsen (f.d. presidiet) hade utökats med en skattmästare, Lars Jacobsson (Svenska Handelsbanken). Sammanträdeslokal var Cecils festvåning och lunchen kostade 14 kronor. Man beslöt att inträdesavgiften skulle vara 100 kronor och halvårsavgiften 75 kronor. Förfrågningar om medlemskap skulle hänskjutas till Peter Gahn.

I ett brev den 2 oktober till Hans Uggla bekräftas från Zürich, att klubben definitivt antagits som medlem i Rotary International av RI i Evanston den 25 september 1968. Vad som nu återstod var mottagandet av det s.k. Charterbrevet från Evanston, d.v.s. beviset på att "vi" blivit en fullödig rotaryklubb.

Under resten av hösten var enligt diverse handlingar - förutom programverksamheten - den stora frågan att fylla ut klubben med ytterligare lämpliga medlemmar i olika klassifikationer. Under Peter Gahns noggranna och kvalifikationskrävande fordringar genomfördes denna stora och svåra angelägenhet framgångsrikt.

Så kommer då "slutet på begynnelsen", klubbens Charterhögtid den 15 januari 1969. Den inleddes i Skeppsholmskyrkan, där först Gunnar Dahmén höll en betraktelse över "Tjänandet". Därefter talade guvernören Bo V:son Lundqvist över ämnet "Rotarys mål och idé" samt överlämnade klubbens charterbrev till presidenten Hans Uggla. 

Själva charterfesten ägde sedan rum på närbelägna Sjöofficersmässen i Långa Raden. Presidenten kunde välkomna ett 50-tal högtidsklädda herrar och damer till en delikat middag. Bland talen må ihågkommas fadderklubbarnas presidenters tillönskan om lycka och välgång till den nya klubben.  Prestationen "par preference" utförde dock klubbmedlemmen Sten Lindberg (1:e bibliotekarie vid Kungl. Biblioteket) genom sitt (citat:) "välsvarvade, ordrika och ur hela den svenska poetiska litteraturen framösta" tal till kvinnan. Senare på kvällen emottog klubben (citat:) "en obeskrivligt vacker porslinsstatyett" av Presidenten i Stockholm- Ladugårdslandet, som fått den av Stockholm-Östra vid sin tillblivelse. Det beslöts på stående fot, att den långa vackra flickan skulle förvaras hos Sten Lindberg som tack för hans excellenta tal. Kvällen avslutades som sig bör med dans till sena timmen.

Stockholm hade fått sin 13:e rotaryklubb - STOCKHOLM-HUMLEGÅRDEN ROTARYKLUBB!

Richard Kjellberg
Stockholm i maj 1993